Att släppa taget inåt, och utåt
2015. Mitt 2015 började väldigt omtumlande. Nyår befann jag mig i höglandsjungeln i Peru och somnade innan tolvslaget. De första månaderna reste jag runt i Ecuador, mötte människor, såg underbar natur, såg förödelsen av oljeborrning och gruvdrift. Jag fick med mig en magparasit hem som läktes ut i den stillsamma stugan jag spenderade våren i. Just stillsamhet och ensamhet har verkligen varit ett tema hela året, och även kreativitetens källa.
En dag i april stod det nämligen klart för mig, jag skulle skriva en bok. Det gjorde mig livrädd. Under 45 dagar mötte jag samma rädsla i olika former varje dag, och varje dag skapades ett nytt kapitel till smattrandet av tangenter och knastrandet från vedspisen. När boken var klar begav jag mig åter till vårt kära grannland i väst och upp till de platser som känns så sakrala för mig, de dånande bergen som reser sig ur hav och fjord.
Väl uppe i bergen möttes jag inte av den stillhet jag förväntat mig utan istället mötte jag ett gäng med norskar som spelade schlagerlåten Heroes på högsta volym i sin medtagna bergsprängare och gissa om vi sprängde bergen med vår dans. Högt uppe vid en glaciärsjö dansade och sjöng vi kvällen lång.
Efter detta trendbrott blev det mer resande fot i vår svenska natur och tack vare en ovanligt torr juli kunde jag sova hela månaden under bar himmel (att somna till en gotländsk stjärnhimmel med stjärnfall rekommenderas varmt!)
Sen kom hösten och jag hittade en ny stuga att övervintra i. Här, bland granar, berg och i svampskogen växte tystnaden i mig och det blev allt enklare att släppa taget om de tankar och känslor som tidvis tärde på sinnet.
Stillheten fick även ett fysiskt uttryck i min andning, som vissa dagar var så stilla och tyst att jag ibland undrade hur kroppen ens kunde överleva på så lite syre.
Sen, hände det nya året. När jag i december månad hade skrivit klart ännu en bok, denna gången en barnbok på svenska om insekter, kändes det djupt inombords som om något var färdigt. En fas av mitt liv var förbi. Aldrig hade jag kunnat ana hur detta skulle arta sig.
Efter julafton hos släkt i dalarna stod jag busstationen i Falun. Plötsligt kommer två finländare fram till mig. De ska till en festival och frågar om jag ska dit. De har både rätt och fel på samma gång, jag hade ingen aning om festivalen, men när de bjöd dit mig kunde jag inte tacka nej.
Några dagar senare är jag åter på Faluns busstation och på väg till festivalen. När jag väntar på bussen möts jag av en äldre man som önskar alla gott nytt år. Våra ögon möts och likaså våra väsen. Han tittar länge på min färgglada mössa och utbrister: ”Vad gullig du är!” Sedan förklarar han att trots att han har problem med alkoholen känner han inget dömande från mig. Jag ler och instämmer nickande och vi kramas, när jag går till min buss hojtar han så det ekar i busstationen: Jag älskar dig!
Varpå jag svarar: ”Jag älskar dig också min vän!”
Efter detta speciella möte väntade många fler och ett genomgående tema blev snabbt väldigt, väldigt smärtsamt tydligt.
Att släppa taget inåt, och att släppa taget utåt.
Under de senaste åren, genom mindfulnessmeditationen, genom yogan och chi gongen har jag fått möjligheten att verkligen utveckla förmågan att släppa taget inåt.
Att låta besvärliga tankar, känslor och konflikter lösa upp sig inombords. Att låta dem flyga och strömma tillbaka till deras källa.
Men i denna utveckling har jag förbisett förmågan att släppa taget utåt:
Att låta en passande komplimang slinka ut ur munnen till en vän
Att låta en tröstande hand hamna på vännens axel
Att brista ut i ett högljutt MMMMM vid en smaklig måltid, eller ett rungande magskratt till ett roligt skämt
Att släppa taget utåt kan också handla om sexualitet och hur jag tidigare förhållit mig till min sexuella drift. Eller hur jag förhållit mig till min aptit, till min längtan att träffa vissa personer, och även min spontanitet! Något som kommit att bli en symbol för denna del av livet jag nu kommer att hänge mig åt framöver är därför blixten.
Som en del i denna hängivelse till spontanitet kommer jag därför att sluta upp med mina dagliga rutiner, en rätt stor grej för mig eftersom jag sedan 2 år tillbaks börjat nästintill varje dag med först 1h sittandes i stillhet, följt av 1h chi gong och 1h yoga.
Och precis som blixten kan vår inre förändring gå väldigt, väldigt fort. På bara några dagar har jag förstått hur jag härbärgerat en hel drös med omedvetna dömande tankar om mig själv och andra. Ett slags subtilt motstånd mot människor som haft högljudda andningsmönster, mot min egen sångröst och en svårighet att verkligen hänge mig njutning i alla dess former.
Precis som jag upplevt åtskilliga rädslor när jag började lära mig släppa taget om tankar och känslor inåt, började jag nu uppleva andra slags rädslor när jag släpper taget utåt.
”Vad ska andra tycka”
”Nu stör jag säkert någon”
”Kan jag verkligen ta plats såhär”
Dessa rädslor har dock skingrats och mildrats omgående när jag fått sån oerhörd feedback från vänner. För det jag hör som falskhet i min egen sångröst, hör andra människor som äkthet och sårbarhet. Det jag tidigare uppfattade som överaktivitet och stress känner jag nu en slags livfullhet i!
Jag ser verkligen fram emot kommande månad och allt vad detta kan föra med sig.
Min kommande inspirationskälla är därför ingen mindre än djungelbjörnen BALOO! |