Mindfulness, anknytningsteori och nära relationer
Har du någonsin undrat hur den där svåra konflikten du hade med dina föräldrar när du var ung, påverkat dig i vuxen ålder?
Eller varför vissa av oss blir så lika våra föräldrar, ibland på sätt vi verkligen inte vill?
Vet du själv några beteenden du ärvt av dina föräldrar som du helst skulle slippa?
Anknytningsteori är en modell för att beskriva hur våra relationer under uppväxten formar vår världsbild och de mönster vi får med oss in i våra vuxna relationer. Kort beskrivet finns det tre primära anknytningsstilar:
Trygg anknytning
”Det är enkelt för mig att vara känslomässigt nära andra människor”
”Jag är bekväm med att lita på andra och att andra litar på mig”
”Jag oroar mig sällan över att bli ensam eller att andra inte accepterar mig”
Håller du med om ovanstående citat? Detta är tecken på trygg anknytning och denna anknytningsstil utvecklar vi när våra föräldrar/vårdnadshavare är närvarande och uppmärksamma för våra behov och när de kan hantera både sina egna såväl som våra positiva och negativa känslor.
Undvikande anknytning
”Jag är som mest bekväm utan nära relationer”
”Det är väldigt viktigt för mig att känna mig oberoende och självförsörjande”
”Jag föredrar att inte behöva lita på andra eller att ha andra som litar på mig”
Denna anknytningsstil utvecklas i oss när våra föräldrar inte är närvarande och kan se våra behov. Om vi t ex. inte blir tröstade vid stark rädsla eller sorg eller kontinuerligt saknar uppmärksamhet från dem. Undvikande anknytningsstil kan tolkas som en försvarsmekanism. På grund av bristen av närhet försöker vi omvärdera vikten av närhet och övertala oss själva att nära relationer ”egentligen inte är så viktiga”, likaså kan känslor ofta nedvärderas och också anses som oviktiga. Om vi anar en risk för att bli sårade av någon leder denna anknytningsstil ofta till att vi själva tar första steget och distanserar oss från relationen.
Ambivalent anknytning
”Jag vill bli vara väldigt känslomässigt nära andra, men jag finner ofta att andra inte vill vara lika nära mig”
”Jag är obekväm utan nära relationer, men samtidigt oroar jag mig att andra inte värderar mig lika mycket som jag värderar dem”
Denna anknytningsstil utvecklar vi när våra föräldrar/vårdnadshavare är mixade i sina beteenden. När de ibland finns där för oss och ger oss närhet, värme och stöd men i andra situationer agerar hotfullt mot oss eller ignorerar oss. Ambivalent stil kan leda till att vi får svårt att vara ensamma och att fullfölja saker på egen hand, samt att vi ofta oroar oss över våra existerande relationer. Denna stil är på många sätt en motpol till den undvikande anknytningsstilen.
Både otrygg och ambivalent anknytningsstil hänger samman med ökad risk för depression, självmord och fysisk/psykisk ohälsa. (5)
Lyckligtvis har varken du, eller jag, eller någon annan endast ett av dessa mönster. Våran individuella anknytningsstil har delar från dem alla, ofta är dock ett mönster dominerande i våra relationer. Vi märker ofta av vår anknytningsstil som tydligast när vi blir sårade av andra eller när vi skiljs från andra.
Hur känner du inför avsked med dina föräldrar, barn eller vänner eller när de ska resa bort?
Personligen har jag främst fått bekanta mig med det undvikande anknytningsmönstret. Min uppväxt har varit som de flesta andras, nämligen väldigt blandad. Många, många inslag av ömhet och kärleksfullhet från mina föräldrar, och likaså flera inslag av konflikter i både familjen och i skolan. Till viss del är det på grund av rådande könsnormer som gjorde att jag omedvetet började utveckla allt mer undvikande anknytningsmönster.
Några exempel på detta är hur jag tyckte att allt som hade med känslor att göra gjorde mig obekväm. Sångerna i disneyfilmerna spolade jag alltid förbi och jag berättade aldrig för mina föräldrar hur jag egentligen kände inför de olika hobbies och sporter jag sysslade med utan bara följde med grupptrycket. Jag var så frånkopplad från mitt egna känsloliv att jag ofta trodde jag var helt känslolös och såg till och med detta som något positivt! Jag kände mig också som mest bekväm i mitt egna sällskap, samtidigt som jag ofta sökte romantiska relationer, utan någon framgång. För vad hände då om jag träffade en person jag var romantiskt intresserad av?
Rädslan av att bli avisad av denna personen var så stark att jag aldrig vågade berätta för personen (erna) hur jag kände för dem och istället fortsatte leva i min fantasier.
Jag får inte komma för nära då blir jag sårad
Ungefär så var min världsbild för nära relationer under en lång tid. Omvänt kunde det även vara:
Jag får inte komma för nära, då kommer jag såra personen/göra den besviken
Hur förändrar vi då våra anknytningsmönster?
Vi kan inte spola tillbaks tiden till vår uppväxt och be våra föräldrar vara ännu mer kärleksfulla till oss, men vi kan börja ge kärleksfull, omtänksam uppmärksamhet till oss själva här och nu.
Detta är något som fascinerat mig gång på gång. Hur jag själv, kan ge mig samma slags kärlek och omtanke som mina föräldrar, lärare och vänner gett mig. För även om den kärleken du fått under din uppväxt känns icke-existerande så lovar jag att den finns där, som ett litet, litet frö. Och som med alla frön är det bara att vattna det och ge det värme och solsken så kommer det växa sig stort och starkt!
Just kopplingen mellan mindfulness och anknytningsstil är extra intressant för mig i nuläget. De senaste åren har jag märkt av otroliga förbättringar I mina vänskaps och familjerelationer tack vare att jag blivit mer uppmärksam på de undvikande och ambivalenta mönstren (monstren?) och deras tillhörande tankegångar. Tack vare kontinuerlig övning i uppmärksamhet och kärleksfullhet har dessa små monster blivit allt mer trygga och skrikit med allt lägre röster inombords och nu har jag tagit ännu ett steg i närhetens riktning. Jag har nämligen levt flera år utan romantiska relationer men nu börjat möta människor även i det romantiska planet och oj, oj, oj vilken skillnad! Vilken otrolig lätthet för intimitet jag plötsligt har upptäckt i mig själv som kommit tack vare år av vattnande av trygghetsfröet.
Jag märker nu tydligt hur mindfulnessövningarna hjälpt mig i att kunna skilja tankar och känslor från faktisk verklighet. Istället för att som tidigare fastna i oroliga tankeloopar i stil med:
”Vad tror hen om mig nu?”
”Borde jag verkligen sagt sådär? Gjort sådär?”
Kan jag nu säga hejdå till romantiska relationer utan att behöva bekymra mig alls lika mycket om vad denne tycker och tänker och känner för mig, och dessutom vara ärlig och öppen med mina egna känslor och tankar inför denne.
Denna transformation jag varit med om i mina nära relationer är jag inte ensam om, även i forskningen återfinns modeller och teorier som pekar åt samma håll. En av forskarna jag träffade på Stanfords konferens om medkänsla i USA heter Clifford Saron och han är delförfattare till en banbrytande artikel om just anknytningsteori och hur mindfulnessövningar stärker vår trygga anknytning. (5) Jag skulle också kunna skriva ett helt nyhetsbrev om Kristin Neffs forskning på självmedkänsla och vilka kraftfulla förändringar som sker i oss när vi övar denna förmågan (och det kanske jag gör i nästa brev!).
Att ge oss själva kärlek och omtanke. It’s that simple.
Men ibland väldigt svårt. Vill du prova en övning? I slutet på mejlet har jag lagt upp en mindfulnessövning i kärleksfull vänlighet som ingår i vår onlinekurs.
Hur du bäst bemöter en rasist
Från kärlek till dess motsats, hat. När vi ser på ondskan som sker runt om i världen är det lätt att bli modlös och tappa hoppet om mänskligheten. Låt oss därför fylla på med lite viktig och aktuell information.
Forskning visar nämligen att trygghet i vår anknytningsstil hänger samman med höjd medkänsla, altruism, medmänskliga värderingar och större tolerans och förståelse för oliktänkande och människor från andra kulturer. [5]
Omvänt innebär detta att ju mer otrygga vi är i vår anknytning, desto mindre är vår förmåga till medkänsla, medmänskliga värderingar och tolerans och förståelse för människor från andra kulturer. Låter det bekant?
Vi har just beskrivit förutsättningar för rasism, fördomar och hat mot folkgrupper: en inre otrygghet.
Så som jargongen går i media ser jag oftast ordet ”kamp” användas. ”Rasisterna ska bekämpas, rasismen ska krossas”. Om vi utgår från att människor som agerar rasistiskt har en större grav av otrygghet i sin anknytning, hur tror du sådana budskap påverkar dem?
Tror du det gör dem mer trygga i sin anknytning att veta att resten av Sverige försöker bekämpa dem?
Det tror inte jag. Jag tror att när vi börjar bemöta även dessa människor med kärlek, omtanke och förståelse (t ex. de gäng som samlades i Stockholm nyligen), så kommer deras beteenden och världsbilder förändras radikalt. De är trots allt en del av oss, en del av Sverige och en del av världen. Precis som du och jag.
Oavsett om vi pratar om rasister, militanta jihadister eller brottslingar så blir bilden för mig väldigt tydlig: När vi skriker eller skriver ut vårt hat mot dessa människor så göder det endast mer otrygga anknytningsmönster hos dem, mönster som ligger till grund för deras fruktansvärda beteenden, mönster som både går att förändra och att förhindra att de uppkommer i nästa generation, lösningen? Kärlek, vänlighet och tillit. Självklart behöver vi säga ifrån när någon skadar någon annan, men det finns flera sätt att säga ifrån på.
Kanske finns det ett sätt som är både kärleksfullt, vänligt och samtidigt starkt och kraftfullt?
Eye for an eye makes the whole world blind |
