Ibland kommer människor till mig med frågor om stress och hur de ska göra för att bli av med den. De undrar om jag har någon övning, gärna en effektiv sådan, för att bli av med oroande tankar och känslor i kroppen.

Och jag känner igen mig.

I denna livssyn när stresshantering ses som något man gör, ännu en sak på att-göra listan.

I alla de oroande tankarna och den rastlösa kroppen. I känslan av att klockan slår extra snabbt, livet och alla möjligheter rinner allt snabbare ur universums timglas.

Vilka förvånade miner de får, när jag berättar vad de kan göra.

Sitta still och fokusera på andetagen, ett i taget. Utan mål och riktning förutom själva andningen, ,vilken kroppen sköter utmärkt på egen hand.

Det handlar alltså om att göra absolut ingenting.

En sällsynthet i dagens samhälle. Vem skulle få för sig att göra ingenting? Då är man ju lat, oambitiös och saknar inre driv. Säkerligen saknar man också visioner och mål, allt detta en nödvändighet för att vara värd något i samhällets ögon. Kanske även i ens vänners ögon, ens föräldrar och rentav dina egna. För vilka är de egentligen som stannat upp och inte längre presterar? De arbetslösa, och sorgligt nog lägger vi så stor vikt vid prestation att dessa ibland både stämplas som och känner sig fullkomligt värdelösa. Bara för att de gör ingenting.

Lustigt nog skulle väl ingen kalla bäbisar värdelösa? Trots att deras enda prestation mäts i mängden avföring.

Så fort de blivit barn däremot, då gäller det att lära sig något någon annan tycker de borde. Att ägna större delen av sin vakna tid i 12 års tid att prestera och få denna prestation på pränt i form av betyg. Glöm lek, glöm skratt, glöm fantasi och glöm att bara vara.

Men kanske är det precis det vi behöver som mest idag. istället för nya saker på att-göra listan som redan är överproppad, är det dags att börja vår att-vara lista. Att bara vara.

För vad händer annars?

Det hela blir som att ständigt springa på stranden från en våg som ökar i både styrka och hastighet.

Ju längre tid i livet vi ägnar åt att rusa framåt, desto större växer sig vågen och den dagen vi snubblar eller inte längre orkar springa träffar den oss med sin fulla kraft. Det kan yttra sig som en livskris, en separation, utbrändhet eller rentav depression.

Plötsligt är vi inte bara arbetslösa, utan dessutom orkeslösa. Fullständigt paralyserade av smällen.

Det är här mod kommer in. Istället för att låta chockvågen skölja över oss med full kraft kan vi redan  idag, redan i det här ögonblicket, stanna upp och låt oss omfamnas av det vi springer ifrån.

Kanske märker vi hur mycket lättare det var, än vi föreställde oss.

Kanske är livet självt den där vågen, vad händer då när vi låter livet komma ikapp oss?

Vem är det vi springer från?