Livet och döden
Av jord är du kommen, av jord skall du åter bli
En kär släkting till mig fyller snart 95 år och nyligen har jag allt oftare hittat tid att tala med henne via telefonen. I våra samtal skrattar vi ibland åt hennes konstaterande som ofta slutar med ett: ”en blir ju knappast yngre med åren”. En gång yttrade hon ett citat som gjorde mig väldigt rörd och glad, nämligen följande:
”Jag känner mig redo för graven”
Vem av oss kan lägga handen på hjärtat och säga denna meningen och verkligen mena det?
Känner du dig redo för graven? Inte?
Vad skulle behöva ske för att du ska känna dig redo?
Under samtalet med släktingen fick jag själv en tillbakablick över något som fascinerat mig oerhört de senaste månaderna: nämligen att jag på fullaste allvar nu känner mig redo för graven.
Helt absurt! En 26-åring som känner sig redo att dö?
Ungefär så gick mina (och kanske dina) initiala tankar kring detta förbluffande faktum. Speciellt förbluffande är detta då jag
under de senaste åren, eller faktiskt bara så sent som i våras, ofta känt en oerhört stark dödsångest, mestadels i form av en vånda över alla de projekt och idéer jag vill förverkliga.
Udda nog så har alltså inte rädslan av smärta eller rädslan inför att tvingas lämna mina föräldrar eller vänner varit starkast i min egen dödsångest, utan snarare en slags rädsla över att inte ha gjort tillräckligt.
Att tvingas avsluta livet innan jag känt mig klar med det
Det som ledde mig förbi denna ”ofärdighetsrädsla” var något i stil med följande reflektion:
Om jag nu skulle skriva klart den där boken och göra klart den där appen, vad får mig att tro att jag skulle vara nöjd då? Det är ju lika troligt att jag fått en massa nya idéer och nya projekt innan de gamla ens är klara, som jag nu ”bara måste förverkliga” innan jag åter blir jord.
Och när jag blickade tillbaks till händelser tidigare under åren förstod jag att själva fullföljandet av projekten inte alls hade rått bot på den här rädslan såsom jag omedvetet gått och trott.
Jag beslöt mig då för att prova att vända på situationen: Om jag antar att jag är helt klar med livet, this is as good as it gets, vad händer då?
Om jag antar att detta är mitt sista andetag. Detta mitt sista hjärtslag. Vad händer då? Vad händer bortanför mina tankar om vad jag tror ska hända?
Som du kanske gissar ställdes jag nu inför samma existentiella våndor som jag varit bekant med sedan tidigare och som troligtvis alla människor ställs inför någon gång under livet. Och en gemensam faktor i många av våra rädslor kring döden, tror jag handlar om just vårt vetande. Att vi anser oss veta att det kommer bli på ett visst sätt.
Visst, du kanske tänker nää, jag är öppen för att allt kan hända när jag dör…
Men i nästa ögonblick dyker dessa tanker upp:
Men tänk om jag bara försvinner?
Tänk om jag aldrig får träffa min familj igen?!
Tänk om, tänk om, tänk om.
Tänk om allt jag tror om döden är bara det: trossatser, tankar och idéer.
Tänk om jag kan tillåta mig, om så bara för ett ögonblick, att inte behöva försöka veta, greppa eller förstå, vad som finns bortom livets horisont?
Någonstans här skedde ett skifte för mig. Mitt i den livsbejakande magtvistande konflikten så kunde jag släppa taget om denna ständiga strävan, strävan att leva vidare. Lustigt nog så dog jag inte. Hjärtat fortsatte slå, lungorna fortsatte andas. Men min ångest, den dog. De oroande tankarna om vad som händer sedan, de började sakta vissna. Som om de hade blommat ut och nu var färdiga. Och i deras mylla växte fram en frid och en stillhet, en ack så levande stillhet, (för att parafrasera en god vän).
Men, vad hände då med all min dyrbara om än ångestdrivna motivation, undrar kanske du som är prestationsinriktad?
Istället för att motiveras av ångesten över att hinna klart, kunde jag nu motiveras av glädjen i projekten. Glädjen i att få möta medmänniskor, glädjen över att få dela med mig av mina erfarenheter och använda mina färdigheter på ett sätt som gagnar andra.
Okej okej, tänker du kanske nu, jättefint. Men detta handlade ju om att förverkliga saker och jag är faktiskt inte ett dugg rädd för det. Däremot är jag väldigt rädd över att tvingas lämna mina älskade barn, partner och vänner.
Lugn, bara lugn!
Kanske är det precis samma sak även där som ligger i kläm, idén om att döden innebär en separation. Att du försvinner och någon annan är kvar. Eller när någon annan dör, att de försvinner och du är kvar här.
Men är det verkligen så? Hur kan vi någonsin veta?
Avslutet på denna månads kåserier får bli den klassiska texten om en Zenmästare som besöks av en samuraj. Samurajen, som säkerligen sett många av sina vänner dö i strid frågade Zenmästaren: vart kommer människor efter döden?
Zenmästaren svarade då: Hur ska jag kunna veta det?
Varpå Samurajen utbrast: Hur kan du inte veta det, du är ju en Zenmästare!
Ja, jag må vara en Zenmästare, men inte en död sådan, svarade då Zenmästaren. |