Vad är viktigt för dig i livet?
För ett tag sedan ringde en vän till mig. Det första han frågade var: Vad är viktigt för dig just nu i livet Albin?
Frågan gjorde mig först lite ställd. Istället för att som vanligt fråga ”Hur är läget?” eller ”Hur mår du?”, fick jag alltså fundera på ”Vad är viktigt för dig just nu i livet?”
Hur hade du svarat på den frågan?
Svaret på denna frågan tar dig förmodligen ett steg närmare det Eudaimoniska välmåendet som det skrevs om i artikeln ovan. Desto oftare vi tar oss tiden att stanna upp och verkligen reflektera över vårt liv rimligare är det att vi faktiskt går i den riktningen vi vill. Vem är jag? Vad är viktigt för mig? Var är jag på väg?
Jag skulle översätta detta Eudaimoniska välmående som ”naturlig nöjdhet”
En naturlig nöjdhet, som hela tiden finns där och väntar på oss, så fort vi stannar upp och tar oss tiden att bara vara. Självklart når nöjdheten oss inte direkt. Först kommer oftast alla tankar om vad jag borde göra istället, vad som borde hinnas med, vad som måste hinnas med och alla ångerfulla tankar över allt jag inte gjort.
Här gäller det då för mig att lyssna tålmodigt på de tankarna, låta de ge mig sin visdom tills de passerar vidare.
Sen kommer nästa våg, alla oroliga tankar inför framtiden, allt som kan gå snett, och den där kliande känslan jag känner så ofta nere i låret, kanske är det någon dold sjukdom?
Ibland kommer det härliga känslor, glädje, kärleksfullhet, njutning.
Ibland kommer det ilska, vrede, avsky eller hat.
Men emellan och faktiskt under tiden dessa tankar och känslor kommer och går, finns där samma kravlösa, naturliga nöjdhet. Speciellt svår kan denna nöjdheten vara att urskilja när jag möter tunga upplevelser. När ryggen skriker av smärta, axlarna bultar eller huvudet känns som det håller på att explodera. När någon gjort slut, vid nedskärningarna på jobbet, eller krigets eländen runt om i världen.
Att då veta att det finns en naturlig nöjdhet som hela tiden väntar på mig, var jag än befinner mig, gör det lättare för mig att stanna upp, även om jag helst bara vill klicka på en knapp och få all smärta att försvinna.
För en sådan knapp finns inte.
Livet innebär smärta. Vi föds i smärta (fråga någon som fött barn).
Vi kan försöka dämpa eller bli av med den smärta vi ställs inför bäst vi vill men då börjar vi också blunda, för smärta har en mycket viktig uppgift, smärta är information.
Jag kan ta en ipren och visst, temporärt försvinner huvudvärken men sen kommer den tids nog tillbaks igen.
Jag kan ta voltaren och smörja in ryggen, men tids nog kommer värken tillbaks igen.
Men om jag börjar tillåta mig att känna smärtan, gång efter gång, och därmed förstår hur den förändras, hur den uppkommer, vad som är dess egentliga orsak, då förändras också själva smärtan. Sakta så slutar jag sitta med ryggen på de sätt som skadar min rygg. Sakta så slutar jag spänna min nacke, min panna och älta de ilskna eller oroliga tankar som föranleder min huvudvärk.
Informationen, eller smärtan, som jag tidigare försökt blockera kommer nu fram och ger mig förståelse.
Personligen har jag dragits med både ryggskott och migränliknande huvudvärk i perioder och faktiskt har båda besvären gradvis avtagit helt de senaste åren. Dels på grund av fysiska skador som läkt, men allra viktigaste är att jag lärt mig förhålla mig till smärtan på ett mjukare, mindre motståndsfullt sätt. Och ja, det tog tid. Och nej, det var inte enkelt, men det var verkligen värt alla ögonblick av att bultande smärta, eftersom resultatet innebar ett liv där jag inte är lika bunden av min rädsla för smärta som tidigare.
Och vet du vad jag upptäckte då?
När min inställning till smärta inte var lika negativ och undvikande som tidigare, var det allt enklare att ta de där svåra besluten som jag egentligen ville ta. Att säga ifrån i en relation, att beskriva mina kärleksfulla känslor för en vän eller familjemedlem.
Kort sagt ledde det mig till ett liv där jag oftare kan välja att följa mina djupare intentioner och inre etik istället för att blint följa rädslan och undvika en möjlig smärta, vare sig den är fysisk eller känslomässig.
Ett liv där den naturliga nöjdheten får allt mer plats. Ända tills den sveps bort av nästa idé: ”Jag borde göra sådär” ”Jag borde säga sådär” ”Usch hur kan de säga så?” och så fortsätter övningen :=)
Den persiska poeten Rumi lär ha sagt:
“You go from village to village on your horse asking everyone, “Has anyone seen my horse?”
Tänk om det finns en lycka som vi bär med oss hela tiden? Men problemet är att vi är så vana vid att söka efter den på olika sätt, utanför oss, inuti oss, att vi fortsätter sökandet fast vi redan passerat målgången.
Är denna naturliga nöjdhet något du kan känna igen dig i?
Kanske när du någon gång legat på en gräsmatta, i en soffa eller suttit på en bänk och tittat ut över en fin utsikt och inte tänkt på något särskilt. Bara varit där. Bara varit här.
Jag tror att oavsett vad vi har för inre etik, oavsett hur jag lever mitt liv och hur jag vill leva mitt liv, så kan vi finna stort stöd och inspiration i den här naturliga nöjdheten. |
