Vad är egentligen en saga eller berättelse?

Drake + hjälte, klassiskt men kanske inte så nyskapande

Enligt wikipedia är en berättelse någonting som kopplar samman händelser, ofta kronologiskt.

Nu såhär i påsktider ägnar vi kanske en kort tanke åt Jesus och det kristna arv som ligger lite under ytan i vår kultur. Kristendomen, såsom alla andra religioner är fullspäckad av berättelser av olika slag. Ofta har de vissa typiska karaktärer och en tydlig indelning mellan gott och ont. Dessutom finns det en genomgående moral, vad som är rätt och vad som är fel, och inte minst förklarar berättelserna frågor som människor ofta funderar på under livets gång.

Förebilder att inspireras av, och vars handlingar att följa till punkt och pricka förekommer ofta titt som tätt, tänk bara på Jesus, Mohammed, Buddha och inte minst de fornnordiska gudarna som Oden, Tor och dylikt.

Troligtvis har berättelser funnits med oss i mänskligheten lika länge vi haft ett språk, säkerligen har de fungerat och gör än idag, som förenande för gruppen, som upprätthållande av moral och meningsgivare till dramatiska händelser i våra liv såsom födsel, död, giftermål, tur, krig och naturkatastrofer.

Viktiga komponenter i en berättelse är platsen den utspelar sig på, karaktärerna den innehåller, motgång och framgång för dessa, samt en genomgående handling och tema som för berättelsen i någon riktning. Inte minst fullspäckad med känslor för att nå djupare i vårt medvetande. Ta till exempel sagan om ringen, notera hur väl platsen och tidsandan är beskriven i midgård, hur Frodo och de andra karaktärerna framställs, hur de överkommer hinder och polariteten mellan det onda och goda.

Tidigt i vår uppväxt möts vi av berättelser och sagor i alla deras former och färger. Vem har inte berörts av Mufasas död och avskytt eller kanske imponerats av den onda och sluge Scar. Hur ofta sitter vi inte och spänner hela kroppen i hopp om att hjälten/hjältinnan skall klara sig ur knipan, ta exemplet i Avatar där Neytiri skall hinna rädda Jake innan hans syre tar slut eller alla åtskilliga actionfilmer där huvudkaraktären duckar kula för kula och vi själva hukar oss som om det skulle hjälpa.

Idag finner vi berättelser genom filmer, låtar, videoklipp om vartannat. Storytelling är big buisiness bland företag som vill sälja oss en produkt eller tjänst genom att spela på vår lockelse till historier. Vem tittar inte lite extra på reklamen om det är ICA-stig det gäller, eller undrar vad tele2 fåret nu har för sig.

Inte minst, finner vi berättelser i vårt egna sinne, berättelser som både formar och formas av våra tankar. Tankar om oss själva, om personerna i vår omgivning och varför saker inträffar oss.

Kanske, för att bringa ordning i denna kedja av händelser i våra liv, så väver vi ihop den till vår personliga berättelse: Sagan om oss själva.

Komponenter i denna saga är allt ifrån hur vi värderar oss själva utifrån det vi varit med om, det andra sagt om oss och vad vi drömmer och längtar efter. Hur vi tror att andra uppfattar oss, hur vi vill bli uppfattade och vad vi hoppas kommer hända kan gång på gång spelas upp på vår inre biograf.

Har du någon historia om dig själv som du brukar upprepa?

Inom psykologin kallas denna inre saga om oss själva för ”Autobiographical self” eller vårt autobiografiska minne.

Vad kan då gå snett här, I denna saga som formas utifrån våra upplevelser ända från barndom till nuvarande ålder och psyke?

Säkerligen kan vissa karaktärer och deras handlingar i den inre filmen vara missförstådda, likt tjuren Ferdinand som egentligen bara ville lukta på blommorna.

Eftersom vi människor dagligen feltolkar vår omvärld (bias), följer dessa missuppfattningar med in i filmen. Exempel på generella misstag människor gör omedvetet som konstaterats inom psykologin är:

BekräftelsesökandeVi tenderar att favorisera information som bekräftar våra uppfattningar om världen och oss själva. Vår saga kan lätt bli en självuppfyllande profetia om vi inte ser upp.

Har du någon gång kommit på dig själv med att leta efter påståenden som bekräftar din världsbild?

Aktör-observatörseffekten: När vi själva är aktören i berättelsen tillskriver vi ofta våra handlingar till själva situationen: Jag hittade inte mjölken i kylen för det stod så långt i. När däremot andra människor är aktör och vi observatör, förklarar vi istället deras beteende utifrån deras personlighet: Oskar hittade inte mjölken i kylen, han är riktigt kass på att hitta saker.

Karaktärerna i vår saga gör alltså saker pga. deras personlighet, medan vi själva gör saker påverkade av olika situationer.

Negativ påverkanskraft: Vi lägger större vikt och mer uppmärksamhet på negativa händelser än positiva. Se bara löpsedlar och nyhetsinnehållet som exempel, inte sällan handlar de enbart om olyckor, katastrofer och elände snarare än framsteg och lyckoämnen. Likadant gäller för vår egen saga, vi tenderar att oftare fokusera på det negativa som hänt oss, våra misslyckanden, än de gånger allt gått enligt planerna.

Typisk löpsedel

En annan sak som påverkar vår inre saga är kognitiv dissonans. Det är ett fenomen inom psykologin som innebär den känsla av obehag som uppstår när delarna vår inre saga plötsligt går isär. Pusselbitarna passar inte, platsen ligger inte där den borde ligga på kartan.

Säg att du tror att mättat fett är ofarligt och plötsligt står där en löpsedel med rubriken ”MÄTTAT FETT DÖDSFARLIGT”, hur skulle du reagera då?

Eller att du plötsligt glömmer bort någons namn och i din bild av dig själv ingår att du är bra på att komma ihåg namn?

I en annan värld skulle kanske människor lättsamt ta till sig den nya informationen och bli glada över hur de tidigare trott fel men nu lärt sig något. Det som däremot oftast händer vid dissonanser, när vi möter saker som inte stämmer överrens med vår saga, är att vi istället tenderar att bli mer övertygade om det vi redan trodde, helt i stil med bekräftelsesökandet.

Vad kan mer gå snett i vår saga?

Vissa händelser, obehagliga sådana, kan börja upprepa sig gång på gång, filmen kan haka upp sig. Detta när vi drabbas av oro och ångest.

Fastnar vi i dessa händelser kan vi hamna i en nedåtgående spiral och trilla ner i en depression. Det genomgående temat i vår saga blir då hopplöshet och huvudkaraktären ett misslyckande.

Skulle vi sätta skygglapparna allt för trångt i vårt sagoskapande kan vi börja sakna nyans i våra karaktärer och därmed få gott om dissonanser så fort människor beter sig annorlunda än vi förväntat oss. Mot detta, är öppet sinne och kritiskt tänkande goda botemedel.

En viktig fråga är dessutom, vem är jag själv i sagan?

Är jag den onde, den gode eller den fule?

Försöker jag ständigt lura min omgivning eller kan jag slappna av och trots det bli bemött såsom jag vill?

Något som säkerligen påverkar huvudkaraktären i vår saga är vilka förebilder vi har. Vilka modeller har haft inflytande i skapandet av sagan om oss själva? Våra föräldrar har definitivt haft en står påverkan, exempel i psykologin på detta finner vi inom både anknytningsteori och Banduras teorier om modellinlärning.

Andra förebilder kan vara de sagor vi läst som barn?

Personligen läste jag otroligt mycket fantasyböcker som ung. Allt ifrån sagorna om Belgarion, om ringen, om drakens återkomst. Kanske var de dessa som ledde till att jag under stora perioder av mitt liv alltid kände mig manad till stordåd, att jag skulle förändra världen på något sätt.

Med denna syn på mig själv, följde även en känsla av misslyckande under lång tid. Jag hade ju inte uppnått någonting alls verkade det som?

Först på senare år, när sagan har blivit mer nyanserad, börjar jag förstå hur detta lätt kan vinklas till något konstruktivt. Vi är alla manade till stordåd, vi är alla hjältarna och hjältinnorna i våra liv. Stordåd, däremot, behöver inte vara att bli framgångsrik eller berömd. Att finna vår plats i tillvaron, att lära oss följa strömmen när det passar och gå emot den när det behövs kan vara stordåd i sig.

Var kommer mindfulness in i historien?

Genom att gång på gång, uppmärksamma våra tankar, känslor och vår inre saga icke-värderande, icke-dömande, kommer vi efter ett tag märka hur sagan plötsligt förändras. Istället för att karaktärerna är onda och illvilliga kanske de bara är förvirrade eller felinformerade. Personliga misslyckanden kanske bara är lärdomar istället för smärtsamma plågoandar.

Och att vara med och uppleva, hur vår egen och andras sagor utvecklar sig i tiden, ögonblick för ögonblick, blir allt bara mer och mer spännande och fascinerande.

Som en sista reflektion:

Om ditt liv var en film, vem skulle ha huvudrollen? Vad skulle filmen handla om? Vilka underliggande teman skulle den ha?