Bytte precis ett snöande malmö mot soligt Göteborg. Många kalla vindar men varma människor har jag stött på under helgen då jag gått den första delen av 3 i Ola Schenström och mindfulnesscenters mindfulnessinstruktörskurs.

Det har varit oerhört inspirerande och tankeväckande dagar, läste dessutom en helt fantastiskt bok på bussresan om vad vetenskapen känner till om livets uppkomst, vad liv är och inte minst, medvetandet, samt buddhistiska perspektiv på samma frågor.

En metafor som uppkom under utbildningen handlade om just inspiration och motivation. För hur underbart livet än kan kännas stundvis och hur stark passion och drivkraft jag än har för något, så brukar det oftast gå i vågor. Vissa dagar känns det jag gör fullständigt meningsfullt till den grad att ingenting annat spelar någon roll och plötsligt går vågen ner och reflekterande undrar jag, är det egentligen detta jag bör hålla på med?

Metaforen gick ut på att likna vårt liv som en segelbåt, ibland har vi medvind och stark lust till det vi håller på med. Frågan är vad vi gör när vinden mojnar? När vi ställs vid valet att antingen ta upp årorna och ro mot vårt mål eller överväga att fånga andra vindar och byta riktning?

Det finns få beslut jag är så tacksam över, som det beslut jag tog hösten 2011. Då hade jag under flera år både seglat och rott mot en karriär inom fusionsfysik men insåg tillslut att de där starka orkanliknande vindarna i psykologins riktning lockade allt för mycket. Samtidigt var både kropp och sinne slutkört av all kraftansamling för att ständigt ro skutan framåt.

Så jag släppte taget om årorna och styrde rodret mot sinnets natur, istället för atomernas. Bytte matter mot mind och fusionskraft mot känslornas kraft.

Alla dessa möjligheternas […]