Må jag denna dag, detta liv,  förverkliga min önskan om lycka, sinnesfrid och harmoni för alla människor och varelser i denna värld.

Må jag för detta ändamål rena mitt sinne, ständigt hålla önskan i mitt minne

Stärka min kropp, i hjärnan och hjärta förändra kopplingar och  förlopp

Så att visionen om världsfred blir allt klarare.

För att genomföra denna transform, låt mig finna trygghet i ordens sång

Följ den snåriga skogens stig, där forna mästare vandra

Vet väl dess riktning,  sikta på gläntan där vi alla hamna

Drick ur inspirationens källa, i vilken vänner ständigt hälla

Må min glädje och frid delas tusenfalt, spridas likt jordens vindar, överrallt

Må jag ögonblick för ögonblick

Behålla klaraste fokus, sinnet i balans

Avslappnad koncentration, genom minnets elegans

Bjud distraktioner till dans, ackompanjerat av acceptans

Varje ögonkontakt

Ett blixtnedslag i all sin prakt

Må jag ge dem min fulla uppmärksamhet, ty

I alla möten finns det något jag inte vet

Möjlighet till djupare medvetenhet

Må jag vid varje måltid känna tacksamhet

För alla universums ingredienser  som skapats genom vänlighet

Och visa respekt, utöva ätandet med värdighet

När ilska i sinnet gör entre, kom ihåg hur jag bara halva bilden ser

Med världen klädd röd, vän blir fiende och allt jag kämpat för är död

Om illvilja blivit en oinbjuden gäst,  ge den allt jag äger i en vänskaplig gest

Skulle det ändå  ansamlats till hat, i min hand en granat

Förstå hur dess destruktiva kraft, förblindar, förlamar och skapar förakt

Ett 3-delat svärd, som hugger både mig själv, den andre och mitt syfte i en sorglig slakt

Istället, kom ihåg vem jag är och vart dessa känslor bär hän

Har jag inte redan lidit tillräckligt? Länge har jag irrat vilsen i demonernas rike, där allt är äckligt.

Låt förlåtelsens tårar rena, när jag gråter kan min sanna natur åter förenas

Att sig framåt är ibland svårt

I djungeln av sanningar, min väg jag börjar hålla extra hårt

Klamra fast vid hur saker är, märk hur mitt sinne sig själv skär   

Isen med kristallklart seende, inte längre mig bär

Rustning av kunskap blir en tyngd som drar ner i de djupaste vatten

Tillslut ser jag ingenting alls, endast kallsvarta natten

Liksom de stelaste träden knäcks i storm

Bryts även jag av tron på fast form

Knappast bättre att tro inget spelar roll, för att ha segern i behåll

Att irra runt i ständigt dimma,  tvingas genom förvirrade sjöar simma

Med alla dessa villospår, aldrig kommer jag till nå fram till evig vår

I spegeln jag frågar, vad är viktigast, ha rätt eller må bra?

Liksom andra färdas i sin bubbla gör även jag

Må jag prova alla deras skor, om så bara för en sekund eller dag

Varje gång jag någon dömt, detta är vad jag glömt

Ibland missunnsamheten kastar sin skugga över mitt inre

Girighet och avundsjuka, önskan att andra vore mindre

Ta tillfället i akt och ondsinta rötter gå på jakt

Källardörren öppnad, dessa tankar sinnets baksidor blottlagt

Pass på och byt ut dessa frön, ändra underliggande miljön

Byt ut dem med en bön: Må andra glädjas i min framgång och jag med dem

Vid smärta och lidande, när livet känns som ett evigt stridande

När en brännande pina mig plåga,  en fruktansvärd eldslåga

Ta taget om draken av hopplöshet

Rid ut stormen med vetskap om alltings förgänglighet

Om jag besöks av ångest eller oro, en hemsk dåtid eller dyster framtidstro

Välkomna dessa spöken från det förflutna, ty de stackarna är skeppsbrutna

De har inte längre någon funktion, lever endast vidare genom min adoption

När jag vässar ögonen ser jag vad de är, gamla hjulspår att  lämna här och vidare gå

Skulle skammen visa sin fula skepnad

Ge den något den aldrig förut fått, vänlig ömhet i oändliga mått

Behandla dessa dömande monster med kärleksfulla trollkonster

Med huvudet fullt av saker att göra, finns det risk att jag mig själv förgöra

Från alla håll jag slits, drömmar, mål och olika viljor bitvis

Mitt bland måsten och borden, kom ihåg visdomsorden

Stanna upp och släpp tag

Om dessa bojjor som fjättrar mig vid stranden

Hindrar mig från att kasta loss och ge mig av

När kroppen fylls av myror,  stå kvar

Bada i dem och märk hur de sakta sköljs av

Plötsligt är något ivägen

Ett hinder som växlar mina känslolägen

Istället för att muren med våld försöka riva

Upptäck vad som händer när tiden låts fördriva

Plötsligt blir allt tomt, inuti öde marker

Livet känns som ett vakuum, men vem skapade isåfall detta?

Senare, imorgon om ett år

När jag fastnat i lathetens snår

Minns hur jag sakta förtvinar när jag andas ut,

Varje cell delas mot sitt avslut

Hur varje hjärtslag kan vara mitt sista

Min korta tid här, jag för en evighet inte vill missta

Kanske var detta passerade ögonblick, det sista jag fick

 
Om jag ännu en gång vaknar och motivationen saknar

Låt istället önskan djupare sjunka

Att alla människor i överflödig lycka får drunkna

Ofta tankar framåt kan mig skrämma

Vad kommer de tycka, vad ska jag göra, vad efter döden hända?

Rädslan av leva med det okända

Som en ensam krigare mot en enorm armé, är det dags att dessa rädslor överge

Ta det avgörande steget, kasta mig ut för berget

Lyssna till den inre rösten, från kungadömet bortom både känslor och tankar

Denna plats av vishet, den ständiga följeslagaren på färden

Endast i efterhand kan jag veta om jag var redo att möta världen

Må mitt sinne hållas öppet för nya vindar och tankar, flexibelt och böjbart

Skarpare än den skarpaste knivsegg i att kritiskt granska allt

Må jag ständigt buga av ödmjukhet inför naturens skönhet och komplexitet, alltid vara redo för nya läxor och erfarenheter i hennes skola.

Må mina insikter ständigt föra mig framåt på visdomens ocean och hjälpa mig se bortom horisonten. Må de öka min klarsynthet och låta mig se igenom den täta väven av samband som förklär sinnets och varandets sanna natur.

Må jag släppa taget om den sista punkten i diagrammet, den sista gränsen mellan länder, den slutgiltiga separationen.

Låta medkänslan vara min fackla, omtanken mitt värmande ljus,  för att förstå hur tätt jag sitter ihop med andra, hur våra öden ständigt korsas, hur vi alla på samma vägar vandra.

Må jag finna mod att lita på det som ligger bortom koncept. Det som ligger utanför orden, det som inte kan pekas på, som oförtröttligt följer stigen.

Trygghet i ovissheten,  oändliga möjligheter utanför den begränsade verkligheten

Må varje drag jag gör vara perfekt, genom tålamodets ädla konst

Alltid vänta, slå till så fort jag skymtar ljusare glänta

Varje steg kreativt ämnat, när repetition jag lämnat

Må jag kunna skratta åt allt, balansera humor och allvar

Hitta rätt mellan frihet och ansvar

Må mitt hjärta, min kärlek, min inre frid ständigt skina

Den honung som rinner i mitt blod för alla att förtära

Alla är mina kära

Må jag alltid bära med mig

Det paradis och himmelrike som redan är här