Eureka!

Detta är sanningen!

Må den vara lchf, socialismen, kristendomen, liberalismen, appleprodukter, kapitalismen, konsumptionssamhället, buddhismen eller någon new age teori, vi har nog alla träffat på människor vars ögon börjar avge ett märkligt sken så fort samtalet glider in på just deras mening med livet, deras varmaste hjärtefråga. I vissa fall går detta tyvärr så långt att sekter börjar bildas.

Omvänt, har vi nog alla saker vi håller för just sanning, Kanske om oss själva, vem vi är, vad vi står för, vad som driver oss och motiverar oss i livet.

Jag är si och så

Jag gillar / ogillar ditten och datten

Jag brinner för x och y

Kanske bär vi även på sanningar om andra människor, han är en sådan person, just den folkgruppen beter sig alltid så, hon har alltid varit sån och kommer aldrig att ändra sig.

Personligen har jag, under min egen vandring genom livet både hållit många saker för sanna och mött många oliktänkande, ofta med åsikter helt motsatta mina egna.

Något jag lärt mig av detta, som återkommer gång på gång är just den utvecklingen som skett så fort jag börjat tänka i nya banor kring saker, personer och världen. Så fort jag vågat släppa taget om den gamla världsbilden och rört mig ut ur lådan, om så bara ett litet steg, har oftast helt makalösa upptäcker gjorts. Detta verkar heller inte gälla mig, ta bara en titt på några av alla de berömda forskare världen har sett som vågat utmana de sanningar som funnits, såsom Kopernicus, Galileo, Einstein, med flera.

Har du själv upplevt utveckling av att gå ifrån någon gammal sanning? 

Att då möta oliktänkande, människor vars åsikter avviker från dina egna om något, har för mig varit ett utmärkt sätt att öka min medvetenhet om världen, dess innehåll och mig själv. Genom otaliga samtal, böcker och föreläsningar.

Och eftersom chansen är stor att varenda människa du möter på din färd genom livet har åsikter avvikande från dina egna, har du i varje möte möjligheten till stormkliv framåt.

Dock brukar människor vanligtvis ta en annan väg här. Istället för att ta till oss den nya informationen och i någon mån, objektivt bedöma den, går något i baklås. Antingen börjar vi försvara vår egen sanning och världsbild, eller så börjar den stora övertygelsen (det ena utesluter heller inte det andra).

Men vem är det egentligen vi försöker övertyga?

Enligt en stor mängd forskning inom fenomenet kognitiv dissonans, och inte minst min egna upplevda erfarenhet hjälper logiska argument, fakta och andra logos föga när vi försöker övertyga andra om hur rätt vi har (och hur fel, de därmed har). Istället kan det sluta som så många politiska debatter, bägge representanterna lämnar rummet, stolt klappandes sig själva på axeln, skrockandes ”där visade jag dem allt”. Bägges världsbild ännu mera inskränkt, rigid och fasthållen vid en sanning än när de först kom in i rummet.

Ett andra alternativ när vi möter oliktänkande, som jag också har använt mig av vid många tillfällen är att härma pingvinerna i Madagaskar, som uttrycker det så simpelt

Smile and wave boys, smile and wave

Allt detta medan ljudet av arroganta tankar dundrar på i bakhuvudet, ”hur kan man ens tycka så? Vilket pucko”, ”Hopplöst att jag ens kommenterar”

Här finns knappast något utrymme för en nyfikenhet om den andre parten och dennes världsbild. Och utan utrymmet kan heller inga nya tolkningar växa. Istället för att ta tillfället i akt fylls vi av förakt och högakt. Vi missar möjligheten att ta ett steg utåt, få bredare perspektiv och vidga vår egen bubbla.

Men vad kan hända om man istället börjar lyssna? Faktiskt engagera sig i den andres berättelse, om dess livsöde och alla de, till en början osynliga, komponenterna som format dennes världsbild, som utgör dennes sanning? Kanske kan vi börja gå ifrån simpla dogmer till mer komplexa former.

Några exempel utifrån mitt eget liv.

När jag först började meditera såg jag mig som den mest skeptiske skeptiker som någonsin bevandrat denna jord. I takt med att jag mötte andra människor, som benämnde sig själva som skeptiker, insåg jag att denna etiketten inte längre fyllde sitt syfte. För mig var skepticism nästan något heligt, för att någonting skall vara sant krävs det bevis och åter bevis. Detta, upptäckte jag, kunde användas till en ögonbindel. Ett sätt att vägra ta in allt som ännu inte är bevisat och överväga dess möjlighet.

Hur skall vi då någonsin kunna upptäcka någonting nytt?

Vare sig det gäller vår identiet, inom astrofysik eller kostvetenskap.

En följd av de nya umgängen jag hamnat i, delvis via mitt intresse för yoga och meditation, är att det är mycket tal om vibrationer, energier och kosmisk strålning. Detta är något jag var väldigt van vid inom mina fysikstudier och termer som ”allt är vibrationer” eller ”allt är energi” verkar dessutom vara fullt rimliga om man utgår från strängteorin eller einsteins E=mc^2

Men här var det visst andra vibrationer och energier man menade. Auror, kärleksvibrationer och mediala portaler.

Till en början skrockade jag mest högljutt för mig själv inombords när jag stötte på de oliktänkande enligt dessa modeller. Men efter att ha grävt djupare inom både västerländsk som österländsk filosofi, neuropsykologi och inte minst zenbuddhismen slog något mig.

Kan det vara så att vi egentligen talar om samma upplevelser men bara sätter helt olika etiketter på dem? Genom att betrakta de etiketter vi sätter på våra upplevelser, de ord vi använder för att beskriva dem, som metaforer snarare än någon absolut vetenskap, fick jag en explosiv insikt.

Kan det vara så att där jag pratar om motivation och drift, kanske andra pratar om energier?

Det jag tolkar som slump och sannolikhet, kanske andra tolkar som karma, gud eller kontakt från andliga väsen?

Det jag förklarar via emotionell laddning och implicita minnen, kanske andra förklarar genom aura och oupplösta smärtkroppar?

Det jag kallar kärlek, kanske andra kallar fjantigt, eller rentav meningen med livet?

Varför skall jag då låta en skillnad i etikett och ordval förhindra vår kommunikation och diskussion om just dessa upplevelser? Speciellt när jag både vet hur kontraproduktiv en kollision mellan våra världsbilder ofta skulle vara.

Tilläggas skall, att jag till denna dag fortfarande inte upplevt något som jag inte har kunnat förklara i någon mening enligt den vetenskapliga sidan av myntet. Sedan, i vilken utsträckning upplevelser och deras ursprung och orsaker faktiskt kan eller snarare bör analyseras och förklaras i de minsta detalj, den frågan lämnar jag öppen.

För mig är denna förmåga att lämna saker öppna, att låta det finnas ett uns av trolighet kvar i bilden, bland de mest åtråvärda. Kanske finns det en gud, kanske inte? Att vila i denna fråga, utan att behöva falla i varken den ena eller den andra polariteten. Det jag upplevt av detta förhållningssätt än en helt makalös förändring till det bättre. Genom att kunna slappna av i frågorna, mitt på knivseggen, utan att falla ner i vare sig den ena eller andra sidan av bergskammen har jag kunnat ta in och bearbeta ofantligt mycket mer information än vad annars hade varit möjligt.

Information såsom människors bild av mig, min egen bild av mig själv. Information såsom inre meditativa förhållningssätt, som då de kommit från buddhism egentligen varit förkastliga för skeptikern i mig, nu istället blir till gagn både för mig själv och andra.

För mig är detta smältpunkten, fusionen mellan det öppna sinnet och det kritiska tänkandet. När vi lever med insikten att allt vi gör är att ta på oss ett par nya glasögon, ett par nya filter att se världen igenom, så fort vi antar en ny sanning. Genom att ständigt hålla sanningen vid liv och liksom glödande järn, fortsätta banka på den med både vårt eget och andras kritiska tänkande hävdar jag att resultatet kan bli fullkomligt enastående. Vi kan låta sanningen bli ett redskap som underlättar vår tillvaro oerhört.

En annan liknelse. Om öppet sinne är det svärd som skär genom trångsynta tankars spindelväv och dimma, är kritiskt tänkande de solglasögon som hjälper oss sålla bland alla de bländande sanningar som plötsligt strålar oss emot från alla håll och kanter.

För visst kan det bli en chock. Att gå utanför den information som vi ständigt fylls med via radio, tv, tidningar och de människor vi möter. Kaos uppstår lätt, hur ska jag göra? Hur ska jag tänka? Hur ska jag leva?

Genom kombinationen av det öppna sinnets svärd och det kritiska tänkandes solglasögon kan vi börja skåda igenom fasaderna. Sila genom informationsflödet. Vad är egentligen ett jobb? Vad är egentligen min mening med livet? Hur blir jag lycklig? Vad finns bortom de belåtna leendena i reklamernas värld? Varför handlar så många nyheter om konflikter och problem, snarare än lösningar och fred?

Jag skulle kalla detta en äkta medvetenhet i någon mening, när vi börjar reflektera över hur vi tar in information. Vad som får bli del av vår sanning.

Ett litet tips på vägen, som för mig gjort denna resa ännu roligare är konsten att vända på en femöring.

Detta kan bli ett resultat när vi blir mer ödmjuka i vår inställning till sanning. Så fort ny information når oss, som passerar genom vårt kritiska öga och faktiskt krockar med den gamla, vänd!

Hoppa av tåget på första bästa hållplats och börja åk åt andra hållet. Detta, och jag kan inte poängtera det nog gånger, kräver mod. Det kräver ofantligt mod. Såpass mycket mod att vi klarar av att svälja den, i många fall mycket svårsmälta stolheten.

Vad krävs för att du skall helt överge delar av din världsbild till förmån för nya?

Att gå tvärt emot de tankar som håller oss fast vid den gamla världsbilden.

”Vad ska folk säga?” ”Jag har ju alltid tyckt så”  ”Åhh, vilken tölp jag kommer framstå som”

Varför dessa tankar? Varför detta krav på mod?

Om du någon gång vänt på en femöring i någon för dig, viktig fråga, vet du troligtvis precis vad som kan hända. Omgivningen kan nämligen ge ifrån sig väldigt spännande reaktioner.

Ett exempel från mitt liv. När jag gick sista året på gymnasiet och hade fullkomligt nördat ner mig på hobbykostvetenskap, fick det följden att jag blev en messias för LCHF-kost. Jag blev dess frälsare och varje ifrågasättande kring det mättade fettets farlighet blev en utmärkt möjlighet för mig att predikera om gamla, icke-bevisade missvisande kostråd från USA.

En annan följd var mormor och morfars mycket nyfikna undranden. Inte äta potatis? Bara köttbullar, lingonsylt och grönsaker? Är grabben inte riktigt klok? Har han misst förståndet?

Tro mig, deras blick var obetalbar när jag några år senare hade gått och blivit vegetarian. Nu blev det istället köttbullarna som var den stora frågan. Inte äta kött? Vid det här laget hade mina morföräldrar (lyckligtvis?) gett upp tanken på att det någonsin skulle kunna bli något vettigt av mig 😉 och jag hade lärt mig av mina läxor och mer och mer övergått till en icke-predikande livsstil.

För att summera, vill jag att du ska ta med dig de kraftfulla processer som sätter igång så fort människor hittar sanningen ™. Försök att se sanningarna ur flera perspektiv, flera människors ögon och fall inte för deras sirenliknande lockrop.

Dela gärna med dig av dina tankar kring detta inlägg i en kommentar.